Kapitel 3: Att Nå Upplysning

Chan hat två berömda Mästare som heter Han Shan: en 800-tals eremitvars namn betyder Det Kalla berget och en 1500-tals lärare vars namn betyder Det Fåniga Berget. Det kalla Berget är Chan Buddhismens största poet. Det fåniga Berget var en ganska god poet, han med. Han är förmodligen Chan's näst bästa poet.

Det kalla Berget vädjade till naturen för att leda honom till fred och förståelse. Genom att finna skönhet i den naturliga världen fann han skönhet hos sig själv. Det är så eremiter arbetar. De tittar; de funderar; de omvandlar ensamhet till enskildhet.

Det Fåniga Berget trancenderade sig själv genom att arbeta för andra. Han strävade efter att hjälpa vanligt folk att nå upplysning.det är lite kämpigare än att överleva frost och hunger.

Han Shan, Det Kalla Berget, sade: Högt på bergets topp Oändlighet i alla riktningar! Den ensamma månen tittar ner Från sitt midnattsloft Beundrar sin reflektion i den isiga dammen. Skälvande, besjunger jag månen. Ingen Chan i versen. Massor i melodin.

Han shan, Det Fåniga Berget, försökte att säga det som inte kunde sägas med ord alla kunde förstå: Lägg en fisk på land och han skall minnas havet tills han dör. Sätt en fågel i bur, ändå gömmer han inte himlen. Bägge har hemlängtan efter sitt sanna hem, den plats där hans natur har avsett att han skall vara. Människan föds i ett tillstånd av oskuld. Hans ursprungliga natur är kärlek och älsvärdhet och renhet. Ändå emigrerar han så lättsamt, utan ens en tanke på sitt gamla hem. Är inte detta mera ledsamt än fiskarna och fåglarna?

Vi skulle vilja reflektera Upplysningens Måne. Vi skulle alla vilja komma hem till Oskyldighet. Hur uppnår vi detta? Vi följer Dharma.

Buddha såg det oupplysta livets okunnighet som ett sjukligt tillstånd. Hans Fyra Ädla Sanningar har ett medicinskt sammanhang: Ett, livet i Samsara är bittert och smärtsamt. Två, begär är orsaken till denna bitterhet och smärta. Tre, det finns en kur mot denna sjukdom. Fyra, kuren är att följa den Ättafaldiga Vägen.

För det första måste vi inse att vi är sjuka. För det andra behöver vi en diagnos. För det tredje behöver vi en försäkran att det som är fel med oss svarar på en behandling. För det fjärde behöver vi en terapevtisk behandling.

Samsara är världen sedd genom egot. Det är en störd och sjuk värld på grund av egots oupphörliga krav.

Att försöka tillfredställa egots begär är som att försöka benämna det högsta numret. Oavsett hur högt nummer vi kan tänka på, så kan man alltid lägga till ännu ett. Det finns inget sätt att uppnå det ultimata.

Kära vänner, är det inte sant att oavsett hur mycket pengar en person än har, så anser han alltid att han behöver lite mer, att oavsett hur bekvämt en persons hem än är , så vill han alltid ha ett ställe som är lite mer palatslikt, att oavsett hur många beundrare han än har så behöver han alltid höra fler applåder?

Ständig strävan resulterar i ständig konflikt.

Så vad skall vi göra?först måste vi förstå att de problem som egot skapar inte kan lösas i Samsaras värld av ständigt föränderliga illusioner. Varför? För att egot i sig själv är en ständigt föränderlig, uppdiktad karaktär som mest agerar och reagerar som gensvar på livets föränderliga villkor - villkor som det aldrig riktigt kan omfatta.

Det är som att försöka spela fotboll när längden på fältet hela tiden förändras; och istället för en boll i spelet finns det 20; och spelarna springer antingen på och av fältet eller sover på gräset. Ingen vet riktigt vilket spel som spelas och alla spelar efter olika regler. Så, någon som förväntades att vara både spelare och referator skulle aldrig kunna finna nöje i ett sådant spel. Han skulle finna att hans liv på planen var en ändlös övning i skräck, förvirring, frustration och utmattning.

Den Ättafaldiga Vägen guidar, avgränsar och fastställer regler som är klara. Alla kan följa dem.

Det första steget är Rätt Förståelse.

Förståelse kräver både studier och konsultation med en Mästare.

Information som har erhållits endast genom läsning är aldrig tillräcklig. Är boken rätt? Om den är, förstår vi verkligen det som står i den? Vi kan inte pröva oss själva. Tänk på vad som skulle ske om studenter skapade sina egna prov och rättade dem också. Alla skulle få ett A! men hur många av dem skulle verkligen kunna sitt ämne?

Många som studerar Chan läser en bok och så, för att tersta sin förståelse, engagerar de sina vänner i meningslös argumentation eller bjuder dem på gudomliga uttalanden. Lärare kallar dessa diskussioner för "I de blindas land är den enögde kung".

En bra lärare är oersättlig. En bra lärare engagerar oss och avgör om vi förstår det vi studerar.

Om vi inte är osäkra på en passage i en bok, så kan vi inte fråga boken. Om vi inte samtycker till vissa åsikter hos en lärare så kan vi inte hoppa över hans instruktioner så som vi kan hoppa över besvärliga avsnitt. Ofta är det nödvändigt att konsultera en bra lärare. Det finns ingen ersättning för regelbundet, ansikte mot ansikte samarbete.

Det fanns en gång en sjöman som, på permission, mötte flickan i sina drömmar. Han blev häftigt förälskad i henne.olyckligtvis var han tvungen att återvända till sitt skepp för att avsluta de två återstående åren av sitt kontrakt. Så han tänkte, "Jag skall inte låta henne glömma mig. Varjedag skall jag skriva till henne. Om inget annat så skall hon älska mig för min trägenhet."

Varje dag, varhelst han var,skrev han till henne; och när han återvände två år senare, upptäckte han att ungefär vid hans tvåhundrade brev hade hon gift sig med brevbäraren!

Kära vänner, var inte som den stackars sjömannen som hade tilltro till det skrivna ordet för att uppnå förståelse. Hitta en Mästare som träffar dig regelbundet. Öppna ditt hjärta för honom. Ju bättre han lär dig att känna ju bättre kan han råda och instruera dig.

Det andra steget är Rätt Tanke.

Rätt Tanke kräver av oss att vi blir medvetna om våra motiv. Vi måste alltid fråga oss själva varför vi vill ha något eller varför vi vill göra något., och vi måste vara stränga i vår undersökning. Om en vän ville köpa något han inte hade råd till eller göra något som inte var bra för honom, skulle vi ge honom goda råd, varna honom, hjälpa honom att se det troliga resultatet av hans dåraktiga önskningar. Kan vi inte vara den sortens vän för oss själva? Kan vi inte tillämpa vanligt sunt förnuft på våra önskningar?

Noggran undersöning skall belysa vår situation:

Krigsherren T'ien Chi och kungen av Ch'i tyckte om hästkapplöpning. Regelbundet träffades de för att låta sina hästar tävla.

Vardera hade tre klasser av hästar. Den tredje klassen var draghästar. Detta är de hästar som drar vagnar. De är stora och starka men mycket långsamma.

Den andra klassen var kavallerihästarna, detta är de hästar som lansiärer, bågskyttar och svärdsmän rider. Dessa hästar är starka och hyggligt snabba; men de är äldre eftersom de kräver flera års träning. Första klassens hästar var de unga fullblod på vilka ädlingar och högre officerare red. Denna hästklass var lätt och mycket snabb.

Så, närhelst kungen och krigsherren höll en tävling, lät de alla sina tredjeklass hästar tävla mot varandra, sedan sina andraklass hästar och lutligen sina förstaklass fullblod.

Men, kungen var mycket rik och ägde mycket bättre hästar än krigsherren. Så naturligtvis vann han alla tävlingarna.

I sin frustration vände sig T'ien Chi till Sun Ping, en vis efterföljare till Sun Tzu - Sun Tzu skrev den berömda "Krigets Konst". T'ien Chi frågade Sun Ping, "Var snäll och ge mig råd. Hur skall jag kunna vinna mot kungen?"

Den vise mannen tänkte en stund. Sedan sade han, "Min Herre, jag föreslår att när kungen sätter in sina tredjeklass hästar i tävlingen, så sätter du in dina andraklass hästar för att tävla mot dem. När kungensätter in sina andraklass hästar så sätter du in dina förstaklass; och när kungen sätter in sina förstaklass hästar så sätter du in dina tredjeklass hästar. Så vinner du två av tre lopp."

Svaret var enkelt, men varför kunde inte krigsherren räkna ut det själv? För att hans ego hade fått honom för djupt involverad i tävlingen. Han tog inte ett steg tillbaka från sin situation för att se på den objektivt. Han använde inte Rätt Tanke.

Kära vänner, var noggranna i er undersökning av era önskningar. Använd på er själva samma sunda förnuft som ni skulle använda för att råda en vän.

Det tredje steget är Rätt Tal.

Hur ofta händer det inte att vi använder ord för att imponera med vårt ego. För att vinna någon fördel, vi skvallrar, eller vi överdriver, eller vi berättar inte hela historien, eller vi insinuerar den eventuella skulden hos andra medan vi försäkrar vår egen otadliga oskuld. Ibland, bara för att få alla uppmärksamhet, berättar många av oss simpla historier eller ömkliga skämt.

Vi tänker att ord inte är handlingar, att de har liten krafr och kort liv, att ord på nogåt vis bara dunstar med andetaget som uttalar dem. Men ord har verkligen kraft och de kan leva för alltid; och, vad mer är, de kan hela såväl som skada.

Liksom Rätt Tal avhåller oss från att yttra falskheter, förolämpningar, anklagelser, eller från att skryta med våra egna uppnåenden, det får oss även att tala ord som är behagliga, ord om förlåtelse, att uttala erkännanden och uppskattning över andras uppnåenden.

Underskatta aldrig ordens kraft. Låt mig berätta en gammal historia som illustrerar deras kraft:

Det var en vacker vårdag och många människor hade kommit till parken för att se det gröna gräset och och de blommande träden och plantorna.bland dem som kom var två blinda tiggare.

Den förste tiggaren hade ett plakat som löd, "Jag är blind." De flesta gick bara förbi honom och fortsatte att beundra utsikten.

Den andre tiggaren lyckades mycket bättre. Nästan alla som passerade lade ett mynt i hans kopp. En del som hade gått förbi honom utan att ge vände faktiskt om för att gå tillbaka och ge honom ett mynt.

Hans plakat löd," Det är Maj - och jag är blind!"

Kära vänner, när ni skall tala, tänk på denne blinde man som insåg hur mycket en enda liten fras kan betyda!

Det fjärde steget är Rätt Handling.

Rätt Handling innehåller Föreskrifterna.

1.Buddister lovar att ej vara våldsamma. Detta betyder inte att han inte kan försvara sitt liv eller de personers liv som befinner sig i hans vård utan att han inte kan inleda fientliga handlingar mot andra.

Men vad så med honom själv? Även han är en av de personer mot vilka han inte skall utföra några fientliga handlingar.

Fred är inte endast frånvaron av krig. Ängslan är inte ett aggressivt tillstånd, men det är inte fridfullt heller. Killen som är i koma befinner sig inte i krig, men han har inte frid heller. Fred/frid är ett tillstånd som är målmedvetet uppnått och bevarat.

Det räcker inte att endast vara ovåldsam; vi måste även handla för att främja harmoni, välbefinnande och god hälsa.

Rökning, till exempel, är inte bara skadligt för för rökarens egen hälsa utan även för hälsan hos dem omkring honom. På bägge sätten att se, således, är rökning alltså förbjuden genom föreskriften om icke-våld.

Närhelst det är möjligt, bör en Buddhist avstå från att äta kött. Jag säger 'närhelst det är möjligt' eftersom denna regel inte är absolut. Många människor lever t ex i arktiska områden där de inte hat något annat val än att äta fisk och andra marina kreatur. De kan inte odla trädgårdar på tundran; och vi kan inte förneka Dharma till människor bara för att deras omgivning inte passar för vegetarisk diet. Men där grönsaker finns i riklig tillgång, där finns det ingen anledning att äta kött.

På den positiva sidan så främjar en vegetarisk diet god hälsa, så även av denna anledning bör den följas.

Motion, särskilt Tai Ji Quan eller Qi Gong, frigör aggression och vrede och har även en lindrande effekt på kroppen. Yoga är också mycket välgörande.

2. Buddhisten lovar att vara sanningsenlig, inte bara i sitt sociala liv utan också i sitt affärsliv. Alla former av bedrägeri och falskhet inkluderas i denna Föreskrift. Närhelst vi offrar sanningen för att vinna någon inbillad fördel, träder vi in i en tilltrasslad och begränsad värld.

I Tokyo fanns det två handelsmän som efter år av tävlande genom förtal och bedrägeri helt misstrodde varandra.

En dag möttes de på järnvägsstationen. Den förste handelsmannen frågade,"Var tskall du åka?"

Den andre handelsmannen tänkte för ett ögonblick och svarade, "Kobe."

Den förstre handelsmannen flåsade, "Din lögnare! Du säger att du skall åka till Kobe för att du vill att jag skall tro att du åker till Osaka; men jag gjort förfrågningar, och jag vet att du verkligen åker till Kobe!"

Kära vänner, detta är resultatet av även det minsta bedrägeriet. Vårt rykte är som etiketten på en försändelse. När vi väl är kända som lögnare och bedragare, blir våra intentioner, oavsett hur obetydliga, misstrodda.

3. Buddhisten lovar att inte tillägna sig egendom som inte är hans egen. Detta är Föreskriften om att inte stjäla.

En del människor tror att denna Föreskrift bara inbegriper inbrottstjuvar och ficktjuvar. Så länge som de inte "bryter eller tränger sig in" tror de att de inte behöver bry sig om denna Föreskrift. Och av denna anledning känner de inte ett uns av ånger vid småstölder eller andra oärliga sätt att tillägna sig egendom.

Men vad är en obetald skuld? Är inte detta stöld? Vad är det att låna något utan att lämna igen det? Är inte detta stöld? Vad är det att använda en annan persons egendom och förstöra den utan att kompensera skadan? Är inte detta stöld?

Ibland agerar vi som om vi hade rätt till en viss persons egendom eftersom någon anna person har lagt sig till med vår egendom. Den Gyllene Regeln säger att vi skall göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss. Den säger inte att vi kan göra mot dem vad de har gjort mot oss.

Det är för att vi ursäktar eller har överseende med våra egna stölder som vi inte känner någon ånger för dem.

Enligt gammal visdom, "Tjuven är ledsen för att han skall hängas - inte för att han är en tjuv."

Om vi, innan vi utförde en handling, undersökte dess etik och dess möjliga resultat, så skulle vi aldrig behöva oroa oss för galgen.

4.Buddhisten lovar att vara sexuelt moralisk, modest och ansvarsfull.

I denna enda föreskrift kan vi se hur lätt det är att bryta alla de andra. På grund av sin lusta kan en man stjäla. På grund av sin lusta förför han kvinnan han åtrår med alkohol och falska löften. Och när han använder och skymfar hennes kropp på ett sådant sätt, är inte det att skada henne?

Och lika högt som vi fördömmer omoral, lika högt prisar vi moral. Stor ära får den dygdige personen, den person som är avhållsam i sit singel-liv eller trogen sina heliga äktenskapslöften!

Det är i misslyckandet med att följa Föreskriften om moral vi finner de värsta hypokriterna. Hur vanligt är det inte med en man som misstänksamt vaktar sina egna döttrar, medan han utan vidare förför andra mäns döttrar? Eller, som strikt vaktar sin egen hustru, medan han tillfälligt förför en annan mans hustru? Om han skulle döda en man som hade rört hans döttrar eller hustru, skulle han förvänta sig att rätten såg honom som ett offer och befria honom från skuld. Ändå, när det är han som är falsk och otrogen betraktar han sig själv som en hjälte. Är det inte en ledsam och frruktansvärd sanning?

Det är inte lätt för en man att övervinna lust. Frestelserna är allestädes närvarande och oändliga i variation. Ändå, om en man skulle avsätta en del av den energi han spenderar på sexuella erövringar på att erövra sin egen lusta, så skulle han göra sanna andliga framsteg.

Alla ärbara män instämmer i kampens svårighet. Även Buddha sade, "Om jag hade ännu ett hinder lika svårt att övervinna som min sexualitet, så skulle jag aldrig ha klarat det."

Buddha's goda humor och uppriktighet bör stimulera oss alla.

5. Buddhisten lovar att avstå från alkohol och andra gifter.

Det finns de som säger, "En tillfällig drink skadar inte någon." Men en tillfällig drinkare är fortfarande en drinkare. Det är ungefär som att vara "lite gravid." Antingen finns det graviditet eller inte.

Beskrivningen "tillfällig" är som en olöst dörr genom vilken tjuv som helst kan komma.Antingen så är nykterhetens dörr låst eller så är den det inte. Erfarenheten visar oss att det bästa sättet att lösa ett problem är att undvika det. Total avhållsamhet är det bästa sättet att följa och bevara denna Föreskrift.

Den tillfällige drinkaren kan hålla sig nykter när han inte är tyngd av problem; men så snart som han är under kraftig stress så flyr han lätt in i alkoholens återvändsgränd. När han väl är fångad av alkoholen uptäcker han att en drink är en för mycket och att hundra inte är tillräckligt.

Alkohol får våra tillkortakommanden att slappna av så att vi kan hänge oss åt våra egon. Den tillåter oss att överse med reglerna för anständighet och uppförande för att sedan skylla vårt dåliga uppförande på alkoholen - inte på att vi tog drinken till att börja med. Naturligtvis säger vi till oss själva att vi tog drinken för att roa oss; men när vi dricker och beslöjar våra sinnen, hur kan vi då uppskatta ett nöje? Och även om vi kunde, vilket värde finns det i att uppleva ett nöje som vi senare inte kan minnas?

Vi finner ofta att en berusad man som begår en omoralisk akt, efteråt, när han är nykter, betraktar sig själv med avsky; men sedan använder denne man denna avsky som ursäkt för att dricka igen.

Låt honom istället bli varse sin sanna natur, hans Strålande Buddha-Själv. Låt honom istället lära sig att inom sig själv kan han finna sanning, frid, glädje och frihet. Försäkra honom att om det var möjligt att låta dessa växa på en vinranka och stoppa dem i en flaska, så skulle vi alla vara vinmakare och fyllbultar.

Kära vänner, det finns ett gammalt talesätt, "In Vino Veritas" vilket betyder "I vinet finns sanningen" förutsatt att vi dricker tillräckligt av det. Men den enda sanning vi någonsin finner när vi överdoser vin är att livet i Samsara är bittert och smärtsamt.

Det femte steget är Rätt Uppehälle.

Uppenbart, om vi inte kan delta i olagliga aktiviteter för nöjes skull, så kan vi verkligen inte delta i dem för vinnings skull.

Men varje form av uppehälle som är ärligt är hedervärt. Ärligt arbete är ärligt arbete. Det finns inga ädla yrken och inga oädla yrken. Men av någon anledning är detta inte ett så enkelt koncept som det verkar.

I Indien, t ex, har det av tradition funnits ett kastsystem. Det finns en präst-klass, och en krigar-klass, och en handels-klass, och en arbetar-klass, och, nere i den verkliga bottnen, en klass av oberörbara eller socialt kastlösa. Vilken klass en person än föds, den förblir han i. Han kan inte byta jobb. Oavsett hur talangfull eller intelligent han än är, är han född i en familj av lantarbetare, så är det det enda jobb han får lov att utföra. Han får inte ens lov att umgås utanför sin kast. Systemet är inte fullt så rigit idag, men på Buddha's tid var reglerna oöverträdbara.

Oavsett detta, så vägrade Buddha att delta i ett så orättvist system. Han ville inte följa reglerna överhuvudtaget. Folk gillade detta hos honom. Han var en prins men ville inte discriminera någon som var lägre född. Och, de flesta han mötte var faktiskr lägre födda. När du är prins så har du inte så många sociala överordnade.

Så Buddha påverkades inte av en persons yrke eller sociala ställning. Buddha, förstår ni, ägde "Urskillningens Öga". Ingen framfusig bedragare kunde lura honom. Han behövde bara se på en person för att kunna se precis hur helig denna person var. det hände sig att det nära Shravasti fanns en kastlös som hette Sunita, en man så långt ner på den sociala skalan att han inte tilläts arbeta för sitt uppehälle. Han var en oberörbar och ingen vågade att bryta reglerna för att hyra honom. Så Sunita tjänade pengar till mat genom att ta vara på blommor. Varje dag gick han till stadens soptipp och sökte igenom de kastade blomsterbuketterna sökande efter den enstaka blomman som som råkat hålla sig fräsch medan de andra har vissnat.

Sunita arrangerade de ihopsamlade blommorna till en bukett som han sedan sålde till förbipasserande.

Det kan ha funnits andra människor i Shravasti som var lika så fattiga som Sunita, men förvisso fanns det ingen som var fattigare. Men trots sin fattigdom hade Sunita nått upplysning. Han var en artig och älskande man. Det behöver inte sägas att han hade hört Buddha predika och var en trogen troende.

En dag, i en procession, kom Buddha nerför vägen nära tippen där Sunita letade igenom soporna.

Så fort Sunita såg processionen närma sig, dök han ner bakom en klippa. Men Buddha hade redan sett Sunita, och med sitt Urskiljning-Öga kände han igen en upplyst varelse.

"Hej där!" ropade han till den hukande mannen. "Var snäll och stå upp och låt mig se dig."

Förvirrad, reste sig Sunita långsamt upp, hållande sitt huvud böjt och sina händer bönfullt ihoppressade framför sitt ansikte.

"Varför hukade du bakom klippan? frågade Buddha.

"Välsignade," svarade Sunita, "Jag ville inte att synen av mig skulle förolämpa era ögon. Jag är ovärdig er blick."

Flera av människorna i Buddha's procession instämde. De drog i hans ärm och försökte att få honom till att fortsätta färden bort från den kastlöse. "Han är oren," sade de. "han är bara en skräp-samlare, en oberörbar!"

"Är han? Sade Buddha stigande över en kant och lade armen om sunita's axlar. "Se! Jag har rört honom, han lever fortfarande."

Sedan frågade Buddha sunita, "Bäste Herre, om du inte är alltför förtjust i denna sysselsättning, skulle jag kunna övertala dig att komma assistera mig i min stab? Jag kunde ha bruk för en god arbetare som dig."

Med tårarna strömmande nerför sitt ansikte samtyckte Sunita. Och det sägs att under resten av sitt liv, i enlighet med Buddha's önskan, stannade Sunita alltid tätt intill Buddha's sida, där Buddha kunde räcka ut och röra honom.

Det sjätte steget är Rätt Ansträngning.

Vi utövar Rätt Ansträngning när vi avslutar dåliga vanor och seder och utvecklar goda istället. Detta är lättare sagt än gjort.

Vi vet att skicklighet kommer med övning, men för att praktisera de andliga lektionerna vi har lärt, måste vi finna tillfällen. I Chan måste vi bli medvetna om att varje andetag förser oss med ett tillfälle till praktik.

Folk tror att ord inkräktar på dem. De förstår inte att de är portvakter till sina egna sinnen, att de lätt kan stänga och låa dörrarna till sina sinnen. Om folk inkräktar, är det för att portvakten har lämnat dörrarna öppna.

En del människor som inte kan kontrollera sina egna sinnen strävar iställer efter att kontrollera andras sinnen. De finner det mindre skrämmande att försöka styra tankarna hos hundratals andra människor än att styra sina egna tankar. Det är denna situation som Buddha hade i tankarna när han sade att den man som besegrar tiotusen man i strid inte är lika stor hjälte som den som besegrar sig själv.

Varje dag, i alla våra förehavanden, måste vi agera för att främja vårt mål mot upplysning och själv-medvetande. Om vi har bekanta vars sällskap lätt leder oss fel, bör vi undvika kontakt med dessa bekanta. Om vi har otillräckligt med tid till att meditera för att vi är för upptagna med klubbar och hobbies eller sport, bör vi skära ner på dessa aktiviteter.

Det krävs medveten ansträngning för att uppnå Chan-stillhet. Andlig hållning vinns genom övning. En mycket vis man noterade en gång att sinnet hos en sann Man av Chan inte kan stressas eller förolämpas för, såväl i goda tider som i dåliga, fortsätter det helt enkelt i sin egen lugna takt, likt en klocka som tickar i en åskstorm. Jag gillar detta. Vi bör alla vara likt klockor som till och med i åskstormar bara fortsätter att ticka.

Det sjunde steget är Rätt Uppmärksamhet.

I tillägg till att hålla våra sinnen fokuserade på vår mantra närhelst vi har tagit på oss att följa denna metod och i att observera de disciplinerade tankar som är nödvändiga för att urskilja det verkliga från det falska, skulle vi ha valt denna metod, måste vi också förbli uppmärksamma på orsakerna och effekterna av alla våra handlingar.

Kära vänner, vi bör aldrig tillåta en dag att passera utan att reflektera över vårt uppförande. Har vi gjort allt vi kan för att vara vänliga och hjälpsamma mot andra och få dem att slappna av? Har vi handlat på sätt som står i motsats till Buddha Dharma? Har vi varit småaktiga och elaka? Stolta eller lata? Glupska eller gnidiga? Avundsjuka eller arga? Har vi besudlat oss själva eller andra med liderliga tankar eller ord eller handlingar?

Det är inte lätt att se våra egna fel. Ibland anstränger vi oss att se dem men upptäcker ingenting.

På natten, om vi står i ett upplyst rum och försöker att se ut på det mörka landskapet, så är allt vi ser vår spegelbild i glaset. Vi ser inte mer än vad vi redan känner till - bilden av oss själva och detlilla utrymme i vilket vi är innestängda. Om vi vill se bortom oss själva, måste vi släcka ljuset. Vi måste skruva ner våra egon eller stänga av dem helt. Först då får vi möjlighet att se igenom glaset.

Det åttonde steget är Rätt Meditation.

1. HUA TOU

Kära vänner, enligt gammal visdom: om en man vill vara lycklig i en timme så äter han en god måltid; Om han vill vara lycklig i ett år så gifter han sig; om han vill vara lycklig under ett liv, så odlar han en trädgård; Om han vill vara lycklig i evighet så undersöker han en Hua Tou.

Vad är då en Hua Tou?

Hua Tou betyder "huvudord" och vi kan sätta Hua Tou som kontrast till Hua Wei vilket betyder "svans-ord". Om en hund skulle gå förbi oss, då, innan vi såg hundens kropp skulle vi se huvudet; och efter att vi sett kroppen skulle vi se svansen. Så långt, allt väl. Så huvudordet eller Hua Tou är den punkt där en tanke uppstår - punkten före det träder in i "kroppen" av ego-medvetande. Svansen är en efterföljande tanke. Vi skall komma till svans-ordet senare.

I gamla tider, ansågs det tillräckligt att bara peka på det stillade sinnet för att inse Buddha-natur. Bodhidharma talade om "att tysta sinnet" och den Sjätte Patriarken talade om "att skåda Egen-Naturen". Båda förespråkade ett enkel igenkännande av sinnets sanna tillstånd av obefläckad renhet. Men pekandet var inte så lätt som det lät.

Efterhand som åren gick och Chan blev populärt, blev människor med skilda förmågor attraherade av det. Många utövare hävdade att de funnit lätta vägar att nå exalterade tillstånd av upplysning. De skröt med att äga Dharma's ädla juveler, men de juveler de beskrev hade de huvudsakligen sett som andras ägodelar.

Sanna Chan-Mästare kunde, naturligtvis, se rakt igenom sådana falska påståenden; men nybörjare kkunde inte alltid skilja en lögn från sanning. Mästarna, oroade av den förvirrande effekten sådan dåliginformation hade på nya utövare, beslöt att utforma metoder för att autentisera och standardisera uppnåenden.

En av de metoder de utformade var Hua Tou.

Så, vad är då en Hua Tou? Det är ett uttalande utformat för att koncentrera våra tankar på en enda punkt, en punkt som finns i det Ursprungliga Sinnets "huvud", en punkt ommedelbart innan tanken träder in i vårt ego-medvetande. Det är en "käll"-tanke.

Låt oss undersöka denna Hua Tou. "Vem är det som nu upprepar Buddha's namn?" Av alla Hua Tou-frågor, är denna den kraftfullaste. Så, denna Hua Tou kan vara utformad på många olkia sätt, men alla sätten indikerar en grundläggande fråga, "Vem är jag?" Oavsett hur frågan ställs, så måste svaret sökas på samma ställe där det uppstod: i källan, Buddha-jaget. Egot kan inte svara.

Uppenbart, är snabbaoch lätta svar värdelösa. När man får frågan, "Vem är det nu som upprepar Buddha's namn?" kan vi inte svara, "Det är jag, budha-jaget!" och låte det passera med detta. För då måste vi fråga, "Vem är denna jag?" vi fortsätter våra utfrågningar och våra konfrontationer. Ett inbördeskrig pågår inne i vårt sinne. Egot bekämpar egot. Ibland vinner egot och ibland förlorar egot. Vi krigar på och på. Vad är det som gör mitt sinne medvetet om att vara mig? Vad är mitt sinne förresten? Vad är medvetande?

Våra frågor blir mer och mer raffinerade och börjar snart att behärska oss. Vem är jag? Hur vet jag vem jag är? Dessa frågor snurrar runt i våra huvuden likt trötta och arga boxare. Ibland kanske vi vill sluta att tänka på Hua Tou, men vi finner att vi inte kan få det ut ur våra hjärnor. Klockan vill inte ringa och låta oss få vila. Om du inte gillar boxnings-metaforer kan man säga att Hua Tou'n börjar förföljaoss likt en melodi som vi inte kan sluta att nynna på.

Så där befinner vi oss - alltid utmanade, alltid sparrande. En Hua Tou får aldrig degenerera till ett tomt talesätt. Många människor tror att de kan skugg-boxas med sin Hua Tou och bara gå förbi engagemanget. Medan deras sinne befinner sig på annat hål, säger deras läppar, "Vem är det som upprepar Buddha's namn? Vem är det som upprepar Buddha's namn? Vem är det som upprepar Buddha's namn? Detta är ett sätt för babblande papegojor, inte för utövare av Chan.

En Hua Tou har en mening. Det är en fråga som har ett svar och vi måste vara fast beslutna att hitta detta svaret.

Jag vet att "Vem är jag?" låter som en enkel fråga., en vi borde kunna besvara utan svårighet. Men det är inte en lätt fråga att besvara. Ofta är det ytterst förvirrande.

Faktum är att många människor når en punkt i livet när, bortsett från alla Chan-tekniker, de verkligen börjar undra vem de är.

Låt oss, t ex, beakta en medelålders dam som kanske har nått den punkt där hon inte längre är säker på vem hon är. Hon har vad psykologer nuförtiden kallar en "identitetskris". Kanske har hennes barn växt upp och flyttat och hennes make finner henne inte längre attraktiv. Hon är deprimerad och förvirrad.

Plötsligt inser hon att hon under hela sitt liv har identifierat sig själv i termer av sitt förhållande till andra människor. Hon har alltid varit någons dotter eller syster eller anställda eller vän eller fru eller mor. Denna kvinna börjar nu att undra, "Vem är jag när jag inte är någons dotter, fru, mor osv? Vem exakt är jag?

Hon kanske sertillbaka på sitt liv och upptäcker att när hon såg till en persons behov, så var hon inte tillgänglig för att tillfredställa behoven hos en annan och de som kände sig förbisedda, kritiserade henne, medan de som fick hennes hjälp accepterade den som något de på något vis hade rätt till. Kritiserad på ena sidan och tagen för given på den andra har gett henne mycket lidande.

Än värr, hon kanske inser att vid tillfredställande kraven hos dessa yttre förhållanden, bortsåg hon från behoven av sitt eget inre andliga liv.nu känner hon sig andligt bankrupt och undrar varför hon investerade så mycket av sig själv i andra, varför hon inte sparade något till sitt Buddha-Själv.

Men ett band håller två delar samman. Det är inte en ensidig förbindelse. Är det inte för att vi önskade att bli älskade och respekterade, fruktade eller uppskattade som vi tillåter eller stimulerar dessa förbindelser? Är det inte för vårt begär efter människor, platser och ting av samsarisk existens som slutgiltigt orsakar oss bitterhet och smärta? Visst är det det.

Det var en gång en man som arbetade på en mat-marknad. Varje dag stal han mat och tog hem till sin familj. Hans hustru och barn växte sig starka och friska och använde pengarna de annars skulle ha spenderat på mat till att köpa kläder och andra ting. De sade till honom att han var den bästa make och far någon kunde ha.

Snart, seende välgången, bad mannens bror honom att stjäla mat till honom också; och mannen föll till föga. Hans bror prisade honom. "Du är den bäste brtor en man kan ha," sade han.

Sean bad en vänlig granne som hade financiella problem honom om hjälp; och mannen stal ännu mera mat. Hans granne var så tacksam. "Du är den bäste vän en man kan ha," sade han.

Mannen kände sig viktig och uppskattad. I sin önskan att vara älskad och respekterad, insåg han inte att han hade blivit en vanlig tjuv.

Snart nog blev han avslöjad och dömd för stölderna. Han dömdes att tillbringa år i fängelse.

Vem av dem som han hade hjälpt ställde upp frivilligt för att ta hans plats i fängelset ens för en enda natt av hans straff? Ingen.

Vilka ställde frivilligt upp för att återbörda ens hälften av vad han hade försett dem med? Ingen.

Ledsen fick mannen veta att hans familj skämdes för att erkänna att de var släkt med en tjuv. Ledsen fick han veta han att hans vän uttryckte lättnad över att en granne med så låg karaktär nu var i säkert förvar i fängelset.

Och så, när vi undrar vem vi verkligen är måste vi reflektera över vårt ego's dåraktiga önskningar och de patetiska vägar det vill gå för uppskattning.

När vi frågar, "Vem är jag?" måste vi också undra om vi identifierar oss själva i termer av vår rikedom eller sociala position. Vad skulle hända om vi förlorade våra pengar och stöttes ut ur samhället pga en miss i vår stamtavla? Är vi våra bankkonton , vår sociala krets, vår härkomst?

Vad med våra arbeten? Är vi våra yrken? Om en musiker skadar sina händer och inte längre kan spela, upphör han då att existera? Fråntas han rätten till att vara människa för att han fråntas rätten att vara musiker?

Identifierar vi oss själva i termer av vår nationalitet, våra städer, våra grannskap, språket vi talar, eller idrotts-laget som vi stöder? Förlorar vi en del av oss själva om flyttar till en ny lokal?

Är vi våra kroppar? Om en man har huvud, torso och fyra lemmar, vad händer om han förlorar två lemmar? Är han bara en två-tredjedels människa? Tänk så dumt detta skulle vara om han och hans bror skulle dela ett arv lika och hans bror hävdade att eftersom han saknade att ben och en arm, så hade han bara rätt till två tredjedelar av hans lott!

Kan vi definiera oss själva som våra egon, vår medvetna uppfattning om "jag" eller "mig" eller "mitt"? Vad händer när vi sover? Upphör vi att existera? Vad händer när vår uppmärksamhet är helt koncentrerad på ett problem eller ett drama eller på vacker musik? Vad händer när vi mediterar och helt förlorar vårt sinne för jag-het? Upphör helgon vilka uppnår ett jag-löst tillstånd att existera? Och shakyamuni Buddha, som var så berövad på Siddharta's personlighet att han endast kunde kallas "Tathagata" - Verklighetens Egen Sådanhet - upphörde han att existera för att han inte hade hade någon ego-natur?

När vi försöker att besvara Hua Tou'n "Vem är jag?" ellr "Vem upprepar Buddha's namn?" måste vi undersöka våra illusoriska identiteter, våra skiftande, villkorliga samsariska identiteter. Hua Tou'n kommer då att uppenbara mycket för oss.

Kära vänner, bryt gamla bindningar? Upplös stolta egen-bilder och särskilda förhållanden och skapa istället ödmjuka, sunda variationer!

Kräv inte vänner. Försök huvudsakligen att vara någon som är vänlig, någon som respekterar alla människor och behandlar demm med vänlighet och omtanke. Begränsa inte föräldra-kärleken endast till dina föräldrar utan visa omsorg om alla gamla människor, osv.

När vi väl har lösgjort oss själva från utvalda känlomässiga förhållanden och sträcker oss mot hela mänskligheten, börjar en ny karaktärsstyrka att visa sig.

Hua Tou'n "Vem ärjag?", är ett Vajra-svärd vilket, när det är ordentligt smitt, kommer att kapa det besvärliga egot.

Ett Hua Wei eller svans-ord följer ett ord tillbaka till dess ursprung. Även detta kan vara väldigt användbart.Till exempel när ett barn, i sällskap med sina vänner, frågar sin far något, låt oss säga, "Kan vi åka till stranden denna helgen? Och hans far svarar irriterat, "Besvära mig inte!! Och knuffar undan barnet och ger honom skamkänslor och känslan av att vara oönskad.

Det svaret kan vara en Hua Wei. Mannen måste fråga sig själv, "Varför svade jag mitt barn på detta vis? Varför blev jag plötsligt så upprörd? Han vet att innan barnet kom fram till honom så var han på gott humör. Så vad var det i frågan som upprörde honom?

Han börjar följa varje ord bakåt. Var det ordet "helg"? Vad associerar han med detta ord? Om han inte kan finna något, så försöker han med ordet "strand". Han börjar att minnas sina upplevelser vid stranden. Han tänker på många händelser och plötsligt minns han något som stör honom.han vill inte tänka på det, dock kräver Hua Wei-disciplinen att han undersöker denna händelse. Varför stör minnet honom? Vad var det som var så obehagligt med det? Han fortsätter med att undersöka denna händelse tills han kommer till orsaken till obehaget.

Kära vänner, grundorsaken kommer säkerligen att skada hans stolthet, hans själv-uppfattning. Och så återkallar mannen och, på ett vis, återupplever händelsen, med skillnaden att nu kan han se på den från en annan, mera mogen synvinkel. Kanske innebar den bittra händelsen faktiskt en irriterad behandling från hans egen far! Hur som helst, han kan säkert se hur han överförde sin barndoms strand-erfarenhet till sin egen oskyldiga son. Han får möjlighet att gottgöra sitt bryska upförande, och på detta vis kommer hans karaktär att växa.

Det händer ibland att om mannen koncentrerar sig tillräckligt mycket på Hua Wei, att hunden kan bita i sin egen svans; och han kan faktiskt gå från svans till huvud i ett nafs.

Ibland fungerar Hua Tou som en instruktion, en sorts guide som hjälper oss att handskas med livets problem. En sådan Hua Tou stöttar oss och leder oss när vi reser den hårda vägen mot upplysning.

Ni vet, för länge sedan hade Chan-Mästaren Hui Jue på Lang Ye Berget en kvinnlig elev som kom till honom för att få instruktion. Mästaren gav henne Hua Tou'n "Låt det vara".han berättade för henne att om hon troget använde denna Hua Tou som en lie så skulle hon skära bort illusioner och skörda upplysning.

Kvinnan hade full tro på sin Mästare och, reesolu i sin målsättning att lyckas, slipade och brynte hon denna Hua Tou, Låt det vara. Låt vad vara? Vem låter det vara? Vad är varande? Mer och mer slipade hon klingan. Hennes hus brann ner och när folk kom springande för att berätta det för henne, slöt hon bara ögonen och viskade, "Låt det vara."

En dag började hon att förbereda frityr till middag. Hon hade smeten färdig och den heta oljan. Då, när hon hällde en omgång av smeten i den heta oljan så fräste det till. Och detta lilla fräsande ljud ekade i hennes sinne , och hon blev upplyst! Med en gång kastade hon grytan med het olja på marken och började dansa upp och ner, klappande sina händer, skrattande och skrattande. Hennes man trodde naturligtvis att hon hade blivit galen. "vilken röra!" ropade han. "Vad i all världen skall jag göra?<<<<2 Och hans hustru vände sig mot honom och sade, "Låt det vara. Bara låt det vara." Sedan gick hon till Mästaren Hui Jue och han befräftade att hon verkligen hade skördat den Heliga Frukten.

Håll ditt sinne på din Hua Tou närhelst du gör något som inte kräver din absoluta uppmärksamhet. Naturligtvis, om du flyger ett flygplan så vill du inte börja tänka på din Hua Tou. Att upptäcka huruvida en hund har Buddha-natur kommer inte att vara till någon nytta om du störtar. Att köra en bil är också något som kräver full uppmärksamhet. Du kan inte riskera att döda andra människors små själv bara för att du försöker att befria ditt eget.

Men det finns många tillfällen under dagen då det är säkert att arbeta med Hua Tou. Vanligen försöker vi att fylla dessa tillfällen med lättsinniga aktiviteter. Vi spelar löjliga spel eller lägger puzzel eller lyssnar till radio eller skvallrar eller blir åskådare vid någon sport. Detta är tillfällen då vi skall ägna våra sinnen åt vår Hua Tou. Ingen kan säga när det magiska ögonblicket skall komma.

I Kina kallar vi ett stycke kött för "rent kött". Det är inte uppblandat med andra ingredienser som, t ex, en korv är. Ibland betyder "rent kött" det bästa stycket. Folk säger alltid till slaktaren att detta är vad de vill ha. Rent eller prima kött.

Det var en gång en man som funderade över Hua Tou'n "Vem har Buddha-natur?" Varje dag passerade han en slakteriaffär på väg till arbetet. Han hörde alltid folk begära "rent kött" men han skänkte dem aldrig mycket uppmärksamhet.

En dag var det en kvinna som köpte kött och, enligt seden, insisterade hon på att skalktaren gav henne rent kött. Detta var vad hon gapade om. "Ge mig bara rent kött." Hennes insisterande retade slaktaren speciellt och han skrek "Vilken bit är inte ren?"

Mannen hörde detta ilskna rop och plötsligt insåg han att allt kött är rent kött, det vill säga, alla innehåller ren Buddha-natur. Vem har Buddha-natur? Hah! Vem har inte Buddha-natur?

Mannen nådde upplysning just i denna stund! Han blev så till sig att han hoppade omkring och upprepade, "Vilken bitär inte ren? Ah, hah! Vilken bit är inte ren??" om och om igen. "Vilken bit är inte ren?" denna galenskap kan vi kalla Chan-sjukan. Den varar inte särskilt länge, kanske bara några få dagar innan offret lugnar ner sig; men det är en underbar sjukdom att få. Lyckligtvis finns det ingen medicin att bota den med.

En munk frågade en gång Mästaren Zhao Zhou, "Vad händer efter att en person når det icke-sinnliga tillståndet?" Mästare Zhao Zhou svarade, "Han lägger ner det". Munken förstod inte. Så denna undran blev hans Hua Tou. "Hur kan man lägga ner frånvaron av något?" han arbetade på detta och arbetade på detaa men han kunde fortfarande inte förstå. Så han återvände till Mästare Zhao Zhou och frågade, "Hur kan man lägga ner frånvaron av något?" Mästare Zhao Zhou svarade enkelt, "Det du inte kan lägga ner, bär bort." Omgående blev munken upplyst.

Ni förstår, Mästare Zhau Zhou visste att det enda vi inte kan lägga ner är vår Buddha-natur. Detta och endast detta är det enda vi säkert kan bära med oss. Ibland hör man uttrycket, "Du kan inte ta det med dig." Vanligtvis menar folk att man måste lämna pengar ellerberömmelse eller makt bakom sig när går till sin grav. Egot, kan heller inte tas med när man går in i Nirvana.

Mästare Zhao Zhou berättade också för munken att uppnående av upplysning inte är någt man kan skryta med. Ingen kan säga, "Jag är upplyst" eftersom upplysnings-upplevelsen är just en ego-lös erfarenhetEgot är upplöst och det rena Buddha-självet upplevs. Det finns inget "jag" där som kan påstå sig vara upplyst. Detta är en mycket hisnande och hälsosam uplevelse. Alla som lider av någon av egot's sjukdomar borde pröva en dos upplysning. Tillfrisknandet är permanent.

2. MEDITATION PÄ LJUD

Innan vi börjar denna instruktion, är det viktigt, tror jag, att förstå skillnanden mellen Värd och Gäst.

I Surangama Sutra, frågar Arya Ajnatakaundinya, "Vad är skillnaden mellan bestående och föränderligt?" han svarar med att ge exemplet med en resande som stannar vid ett värdshus. Resenären äter och sover och fortsätter sedan på sin färd. Han stannar inte kvar och bosätter sig på värdshuset, utan betalar bara sin räkning och återtar sin färd. Men vad med värdshusvärden? Han går ingenstans. Han fortsätter att residera på värdshuset för det ärdär han bor.

"Jag säger, därför, att det föränderliga är gästen och det bestående är värden." Säger Arya Ajnatakaundinya.

Och således identifierar vi egot's myriader av tankar som uppstår och försvinner i strömmen av medvetande såsom föränderliga, resenärer vilka kommer och går och som inte bör belastas med genomträngande undersökningar. Vårt Buddha-själv är värden som låter resenären passera utan hinder. En god värd belastar inte sin gäst med meningslöst skvaller när han är redo att resa.

Därför, liksom värden inte packar ihop och reser med gästerna, bör vi inte följa våra föränderliga tankar. Vi bör bara låta dem passera, obehindrat.

Många människor strävar efter att tömma sina sinnen på alla tankar. Detta är deras meditations-praktik. De försöker att inte tänka. De tänker och tänker, "jag skall inte tänka". Detta är en mycket svår teknik och en som inte rkommenderas för nybörjare. Faktum är, attt det tillståns av "icke-sinne" som de söker är ett avancerat och andligt tillstånd. Där är många andliga tillstånd som måste föregå det.

Framsteg i Chan är mer som att försöka bestiga ett högt berg. Vi börjar vid foten. Vilket är vårt mål? Inte toppen utan snarare bas-lägret, camp 1. Efter att vi har vilat där återtar vi vår färd. Men åter, vårt mål är inte toppen utan bara camp 2. Vi strävar mot toppen först efter vårt sista läger.

Ingen skulle drömma om att klara av Mount Everest i en enda snabb uppfärd. Och toppen av Chan är högre än Everest's! men i Chan vill alla börja i slutet. Ingen vill börja från början. Om nybörjare kunde ta ett flygplan till toppen så skulle de, men då skulle detta ju inte vara bergs-bestigning, eller hur? Entusiasm för uppnåendet är det som får människor att försöka ta genvägar. Men det är resan som är det verkliga uppnåendet.

Ett bättre sätt än att medvetet försöka tömma sinnet genom att förhindra tankar från att uppstå är att meditera på ljud. I denna metoden sitter vi lungt och låter vilka som helst ljud vi hör passera in genom det ena örat och ut genom det andra, så att säga. Vi är som goda värdshusvärdar som inte hindrar gäst-tankar med påträngande babbel. Om vi hör en bil tuta, så registrerar vi bara ljudet utan att säga till oss själva, "Den tutan låter som herr Wang's Bentley! Jag undrar vart han skall åka? Eller, om vi hör ett barn ropa utanför, så låter vi bara ropet passera igenom vårt sinne utan att säga, "Äh den störiga pojken! Jag önskar att hans mor kunde uppfostra honom bättre."

Ni vet, i några Chan-stilar är det sed att slå någon med en pinne om han börjar visa tecken på sömnighet. Upp och ner för gången patrullerar en kille med en pinne. Ingen tillåts att röra sig eller göra några andnings-ljud eller, himlen förbjude! Att nicka till. Killen med pinnen kommer att slå honom! Detta är dåraktigt och, faktiskt, överträder den Första Föreskriften om icke-våld.

Vad skall vi göra om en äldre präst eller nunna slumrar till i meditationshallen? Skall vi slå dem med en pinne? Förväxlar vi lathet med trötthet? Kanske har den sömnige varit uppe det mesta av natten och skött om de sjuka. Skall vi bestraffa honom om han, i sin utmattning, börjar sjunka in i sömnen? Nej. Vi bör erbjuda honom lite starkt te. Om han vill piggna till så dricker han teet. Men om han tar en liten kattlur så bör vi låta honom vara. Kanske är en persons ljudliga andetag eller rastlöshet faktiskt ett tecken på sjukdom. Skall vi straffa den sjuke och kanske göra hans lidande värre? Nej. Detta är inte Chan-vägen.

Vad bör vi göra när vi vet att hans oväsen inte kommer från sjukdom? Vi bör använda ljudet av hans andning eller hans rörelser så såom vi skulle använda ljudet av en bils signalhorn eller ropet från ett basn. Vi skall bara registrera ljudet utan att tänka på det överhuvudtaget. Vi skall inte låta vårt ego bli inblandad i ljudet. Låt det bara passera igenom våra sinnen obehindrat, som en gäst på ett värdshus. En gäst anländer och avreser. Vi söker inte igenom gästens tillhörigheter.

Ni vet, Buddha bad engång Manjushri att välja mellan de oilka metoderna för att uppnå upplysning. "Vilken var den bästa?" frågade han. Manjushri valde lätt Avalokiteshvara Bodhisattva's metod att använda hörselfunktionen som den bästa.

Minns alltid att när man mediterar på ljud så är det viktigt att flytta egot från lyssnings-processen och låta det icke.bedömande Buddha.självet uppta ljudet som kommer in i våra öron. Vilken plats vi än gör detta på så gör vi den platsen till en Bodhi-mandala, en helig plats där upplysning kan uppnås.

Vi måste inte befinna oss i en meditations-hall för att öva denna teknik. Varje dag, i alla våra ordinarie aktitiviteter, varhelst vi råkar vara, kan vi öva den. Vi får inte begränsa vår övning av Chan till de tillfällen då vi befinner oss i meditations-hallen. Faktum är att syftet med en meditations-hall är bara att tillhandahålla en plats med minimal distraktion för de människor som har svårighet med att hålla sin uppmnärksamhet fokuserad på det de sysslar med.

Ibland vill folk gå till en meditations-hall för att de behöver bli tvingade att meditera. De vill inte praktisera hemma ensamma. Varför behöver en människa bli tvingad till att ha en vacker upplevelse? Så dumt detta är.

Ibland går folk till en meditations-hall för att de vill träffa vänner där. Detta är att missbruka Chan. Det är att omvandla Chan från en Stig mot Upplysning till bara ännu en Samsarisk återvänd-gränd; och är inte det synd?

3. MEDITATION PÄ ET SPECIFIKT OBJEKT.

Ibland är en gäst inte något tillfälligt. Ibland kommer en gäst till värdshuset med avsikten att stanna en tid. Nå, då måste värden visa honom särskild uppmärksamhet.

Värdshusvärden undersöker inte gästen/objektet innan han har skrivit in sig. Detta är ett annat sätt att säga att innan vi sätter oss ner för att meditera går vi inte för att undersöka objektet som vi skall meditera över.

Antag att vi väljer en ros som vårt objekt. Detta är ett särskilt trevligt objekt för Chan meditation eftersom, trots allt, rosor är en av Kinas gåvor till den hortikulturella världen.

En ros kan engagera våra sinnen på många sätt.

Efter att vi har uppnått lugn och stabiliserat vår andning, börjar vi genom att lätt sluta våra ögon och försöka att skapa en ros i sinnet. Vi tillåter inte oss själva att försjunka i personliga minnen av rosor.

Vi ser en stjälk - hur lång den är, hur tjock, hur grön, osv. Vi ser taggar, deras form, deras spetsar, deras ordning på stjälken. Äter, försjunker vi inte i personliga minnen av händelser när vi stack oss på rosentaggar. Kanske vi ängsligt känner taggen, men bara i vårt sinne. Sedan kommer vi till de olika delarna av blomman. Beroende på vår kunskap om botanik skapar vi blomman… pistillen, ståndarna, bladen osv. Bladen är så mjuka. Vilken färg har de? Pollenet är så gult och puderaktigt. Vi ser det gula dammet på intilliggande blad. En ros har doft. Hur är den speciella doften hos vår ros? Vi börjar faktiskt att dofta den.

Detta är hur man mediterar över en ros eller varje annat objekt. Kom i håg, vi tillåter oss aldrig att tänka på "rosor jag minns…" eller tillfällen då rosor har getts eller fåtts. Inget tänkande alls! Vi blir bara medvetna om en ros med alla dess delar och upplevelser.

Snart skall rosen glöda i vårt sinne. Rosen kommer att vara av så otrolig skönhet att vi vet att vi har sett självaste den Ideala Rosen i Himlen.

Efteråt kanske vi skriker av glädje. Det är inte många människor som tillåts se en av himlens skatter.

4.MEDITATION PÄ BUDDHA'S NAMN.

I Mahayanabuddhism är Amithaba Buddha, Buddha'n i Väster, mycket viktig. Kinesiska människor uttalar Amithaba Omitofo. Och så, att repetera namnet Omitofo är en utmärkt övning.

Först håller vi ivårt sinne en bild av Buddha Amithaba. Vi erkänner också vår stora skuld till honom. Sprang inte Bodhisattvan Avalokiteshvara-Guan Yin ut från hans ögonbryn? Var skulle Mahayana-frälsning vara utan vårälskade Guan Yin? Så vi håller buddhan i vårt sinne när vi upprepar hans heliga namn.

Vilket är fel sätt att upprepa buddhans namn? Det är lätt att beskriva. Tänk på en sjuk person som får en burk pennicilin-tabletter. Tänk på honom sittande där med sin oöppnade burk, upprepande "pennicillin, pennicillin, pennicillin". Botar det honom? Nej. Han måste intaga pennicillinet. Han måste svälja och assimilera det. Att bara upprepa namnet på medicinen botar honom inte.

Kapitel 4: Buddha's Blomster Predikan

Top Minnet av Mästaren Hsu Yun Kapitel 1: Introduktion Kapitel 2: Chan Träining Kapitel 3: Att Nå Upplysning Kapitel 4: Buddha's Blomster Predikan Kapitel 5: Steg I Utvecklingen Kapitel 6: Svårigheter

Kapitel 7: Andning och Ställning Kapitel 8: Uthållighet och Rådighet Kapitel 9: Ordlös Överföring Kapitel 10: Lekman Pang Kapitel 11: Den Dao-Odödlige Kapitel 12: Mo Shan Kapitel 13: Sammanfattning